Under årens lopp som jag har haft hund har jag provat på alla möjliga olika grenar att tävla och träna i. Alltifrån lydnad, viltspår, agility drag jakt. Jag är en tävlingsmänniska uti finngerspetsarna så ska jag träna något vill jag även tävla i det. Det känns natruligt att ha ett mål att sträva mot.
När jag bytte upp mig från utställningscocker till jaktcocker blev jag helt lyrisk. Vilken motor och arbetskapacitet! Allt har de ställt upp i vad man än hittat på. Och helt outtröttliga är dom med. Det finns dock en nackdel med jaktcocker. Storleken gör att de nästan är omöjligt att tävla och kokurrera mot andra B hundar på dragtävlingar, hur bra de än drar så drar en malle, schäfer aussie bättre.
Så jag började kika på jaktlabrador som faktiskt passade in bra för mina intressen.
En labrador har vunnit draghunds SM flera gånger och ja de tilltalar mig just pga deras fina temperament för att kunna bli en bra familjehund.
Men var börjar man leta? Inom jaktcockervärlden kan jag mycket. Har läst på linjer, hälsofel, mentala bitarna och träffat en del. Men inom jaktlabbe är det ett blankt kort. Så jag har framförallt hängt på ett forum på facebook o tittat på bilder, läst om vad folk tycker om olika kennlar och linjer. Jag började gräva i vilka linjer som passar bra för drag. Jag kom fram till att Ringlets har fött fram många hundar. Dessutom skulle en bekant som bor 2 mil från Umeå para sin Ringlets tik! Så jag kontaktade henne och sen väntade jag. Tyvärr sköt hon fram parningen i tiden ett par gånger och tillsut orkade jag inte vänta längre.
Jag fick då syn på en kombination där mamman var en väldigt läcker Ringlets tik som var utbildad specialsökhund. Jag ringde ett samtal till ägaren och jag klickade direkt både med henne som person och det hon berättade om sin tik. Fick även se filmer där tiken jobbade och WOW! Hon var en svart nätt räcer i labbeformat. Precis vad jag var ute efter!
Så de blev snabba ryck när det blev ett återbud i kullen och jag åkte och hämtade lilla Gimli.
Jag hade inte träffat Kennelägaren innan men vi hade bestämt att båda hade rätt o neka om de inte kändes rätt. Väl nere så kändes det bra med valpen. Han var nyfiken och frammåt, gosig och väldigt söt. Så han fick följa med hem.
Jag märkte direkt att de var något helt annat med labbe än vad de varit med jaktcockrarna. Han var så lugn! Men han var komplett galen i mat, så väldigt lätt att träna och stort fokus. Han älskade att leka med, bra kamp och föremålsintresse. Däremot var han en liten fegis och ville helst inte gå ut när de mörkade på kvällen, inte gå i vattenpölar och ville bara hålla sig i hasorna på mig eller Iggy.
Och han är fortfarande jättelugn 10 mån gammal. Om sanningen ska fram så hade jag önskat att han hade haft betydligt mer energi och träningslust. Han har blivit mer och mer osäker vid träning och han är så mjuk i sitt sätt att minsta fel gör att han slutar träna helt. Så jag måste klura hur jag ska vända detta.
Kommentera