Jag har gått som på moln sen i helgen då jag och Elton tog CERT på vår första spårträvling i elitklass! Helt otroligt :)  Men den sköna känslan jag hade i kroppen blev inte långvarig. I går gjorde Annika en rutinkontroll på Soli inför den stundande parningen som var planerad till hösten. Ögonlysningen gick bra. Sen gjorde hon även en patella koll. Det upptäcktes då att Soli har patella grad 2!
 
Såklart så kan vi inte para då. Men beskedet kom som en chock. Soli är 4 år och har aldrig visat symptom trots att hon är som en jaktcocker är mest-väldigt aktiv!
 
Jag blev såklart väldigt väldigt besviken och ledsen. Som jag hade glatt mig åt att få en liten Elton valp till vintern! När jag lämnade tillbaka Ozzy så var all glädje borta för ett tag. Det var en jättejobbig period för mig och jobbigt beslut att behöva ta. När jag fick erbjudande om att para Elton skingrades de svarta molnen och solen lyste på mig igen! Livet kändes med ens lättare och jag hade något att se fram emot igen!
 
Detta besked har vänt på alltihopa igen. Just nu känns allt tungt och meningslöst. De känns som de är helt omöjligt att få en hund som är både frisk och har bra mentalitet. Iallafall att jag ska få det. När många motgångar kommer efter varann så funderar man ju på meningen med allt. Är det meningen att jag ska ha en till hund?
 
Nog räcker iof Elton just nu till mina behov. Han är en superhund, så fin och underbar. Jag kan göra vad jag vill med honom och han ställer upp på vad som helst. Men samtidigt är det något visst med att ha två. Man har en "flock". Hundarna verkar trivas bättre, man har en "reserv" om den ena hunden blir skadad, sjuk eller plötsligt dör? Jag slipper överträna Elton för att jag själv älskar att träna hund.
 
Byta ras kanske? Men nja, jag tycker om den lagoma storleken som en cocker har och fortsätter gärna med en mediumhund. Det finns inte mängder av raser som har den mentalitet som en jaktcocker har. Snabba, kvicka, träningsnarkomaner, sanna apportörer, mysig päls, lättsamma i vardagen, avsaknad av skärpa av vakt och diverse skall, ljud mm.
 
Det enda jag kan komma på som en nackdel med en jaktcocker är att de kan vara väl mjuka och veka för min smak. Men det gör aven att de är så dresserbara. Så bara man väljer rätt linje så är det inget större problem tycker jag. Elton är precis lagom. Lyssnar bra och är uppmärksam men blir inte helt förstörd av en korrigering. Sen finns det ju en variation oxå inom jaktcocker hur pass sociala de är, miljöstarka och hur hög stressnivån är. Men så är det nog inom alla raser, att man måste va noga med linjer.
 
Jag är dock evigt tacksam att Annika tagit sig tid att göra en grundlig hälsoundersökning av Soli innan parning. Såklart hade besvikelsen blivit ännu större av att upptäcka att den valp man tagit har patella! Patella verkar vara ett växande problem inom jaktcocker, det ploppar upp lite här och där och det är verkligen inte kul att få detta på en såpass aktiv hund som en jaktcocker ändå är! Dyra och komplicerade operationer och rehab, kanske hunden ändå inte blir något annat än sällskapshund..
 
Suck, tillbaka på ruta 1 igen...
 
 
 
 
Jag kan fortfarande inte fatta det är sant. Måste nypa mig i armen hårt för att fatta. Min duktiga älskade lilla cocker har gjort det igen. Han har gjort det jag aldrig kunnat drömma om. Han tog nämligen CERT på premiären i elitklass spår i helgen, på våra hemma tävlingar i umeå!
 
Jag velade ett tag om jag skulle tävla bruks i umeå eller skippa det och tävla agility i skellefteå istället(de krockade på samma helg). Trots allt så är vi ju ganska gröna inom brukset över huvud taget. Jag har tävlat bruks totalt 5 gånger! Agility 100 tals gånger! Agilityn har vi även betydligt fler träningstimmar inom. Men den här gången så valde jag att tävla bruks. Dels för att det är så pass få brukstävlingar totalt och dels för att jag ville ha en bekräftelse på var vi ligger träningsmässigt. Men detta skulle bli mer som en träningstävling för oss, för vi har inte kunnat träna så att vi är klara.
 
Dagen började med spår. Jag fick ett spår där upptagsrutan låg precis bakom ett riktigt risigt och drygt nymarkberett hygge. Värsta tänkbara alltså. Dessutom låg spåret så långt ut de bara kan ligga, när han kom till rutans bakkant 40 meter ut så trodde jag att han hade missat spåret och att vi skulle få gå tillbaka. Men där fann han det och drog på i full fart ut mot höger. Jag väntade på att få höra bakspår men det kom aldrig så då tog han dessutom rätt håll :) Spårupptag långt ut ska vi absolut träna mer på!
 
Sedan följde 20 nervösa minuter. För 20 minuter var vad det tog för Elton att lösa det 1,6 km långa spåret! Det var inte det enklaste spåret. Tre spetsvinklar  ganska tätt inpå varandra, varav en spetsvinkel över en jätterisig basväg där jag var helt säker att vi var vilse. Terrängen var blandad, myr, sumpskog, nygallrad risig skog med basvägar här och där som han var tvungen att spåra över. Trots att det kändes väldigt snurrigt bitvis så hittade han pinne efter pinne och tillslut var vi i mål! Så alla föremål hittade samt framspår, började bra!
 
Jag känner mig alltid nervös när jag är helt utlämnad åt hunden och inte har en blekaste var spåret går. Men såklart löste finaste Elton uppgiften galant så jag var nervös i onödan! Tävlingsledaren som jag pratade med sedan sa att den här gången hade han gjort de svåraste spåret på många år! Så de känns ju väldigt kul att han klarade av uppgiften trots ringa träning och att spåret var extra klurigt. Det var flera hundar som inte kom runt. 
 
Vi var 11 st som kom till start. Sen bröt 5 st efter spåret. Så vi var 6 st som körde vidare med lydnaden. Det var gassande sol och hundarna var trötta efter spåret. Jag och Elton gjorde dock vårt bästa och preserade en fin lydnad. Publiken som tittade på var väldigt imponerade av oss. Kul! Det jag är mest nöjd över är att frammåtsändandet gick så bra. Jag behövde inte ens säga ett enda dk utan han saktade av själv innan gruppen :) Ena sträckan blev dock lite lång och andra sträckan blev lite kort. Men 8,5 och 7 är inte fy skam. Med lite träning så kan de här bli riktigt riktigt bra! Skallet var oxå riktigt snyggt med tanke på hur de har sett ut (studsboll). Det som var sämre var inkallning med ställande där han inte stannade utan jag fick göra ett dk och då la han sig. Men jag har knappt tränat 75 meters inkallning. I lydnaden är det ju bara 35 meter..
 
Sen var det uppletande. Våran paradgren! Elton levererade betydligt bättre nu än sist vi tävlade. Förra gången (högre spår) så var han så speedad att han nog glömde koppla på nosen utan bara toksprang som en torped.. Nu var han lite mer lagom gasad och på 1,5 minuter hade han hittat alla 4 föremålen!! 9,5 och 10!
 
Platsliggningen gick även den galant, dubbeltia! Man kan verkligen inte klaga på skottfastheten då han lugn som en filbunke gör 5 minuter platsliggning med hakan i backen med en skytt som står 30 meter bakom och skjuter 4 skott.
 
Sen var det en nervös väntan på resultaten. Jag räknade ut med hjälp av en bruksapp på telefonen att vi nog hade hamnat på certifikatpoäng. Chans på cert alltså! Men jag visste inte vad de andra hade fått och antog att de skulle ha betydligt bättre än mig då deras lydnad såg bättre ut än min.
 
Inom bruks så är det ju så att vinnaren i elitklass får certet. Men man kan även få cert om man får en totalpoäng över 585 poäng. Det betyder att man måste ha en 9a i snitt på alla moment. Eftersom elitspår är väldigt populärt och många tävlar samt att de som tävlar är väldigt duktiga (vi har två ekipage som tävlar SM) så är de i princip kört o få cert genom att vinna. Att få det genom att få över 585 poäng är det inte många som gör heller. Har själv kollat en hel del tävlingsresultat på sbk tävling.
 
Väntan blev än nervösare då de drog resultaten bakifrån. När vi bara var tre kvar och de ropade upp att personen på tredjeplats hade fått cert så började jag nästan gråta. Jag hade fått CERT!!! Dessutom så vann jag, detta var inte sant!
 
Vi skrapade ihop 588 poäng! Så även om någon hade vunnit med 620 poäng så hade vi ändå fått ett cert! Det gör att jag känner mig än mer värd det. Fast lite kul är det naturligtvis att en cocker hamnar överst på prispallen, med två schäfrar på varsinn sida ;)
 
 
 
 
Upptagsrutan
 
 
Spåret, 1600 m, 7 pinnar + slut. 20 min.
 
 
I går kväll var jag på ett funktionärsmöte med SSRK. Glädjande nog så ska de arrangera ett spanieljaktprov till hösten! Det är ett "Nybörjarprov B"  och är ett prov där olika saker bedöms såsom jaktlust, fart, stil, sökmönster, apporteringslust, stadga, skottfasthet. Inget vilt kommer fällas utan dummies eller fågel kommer kastas i samband med att skott avlossas.
 
En av anleningarna att jag inte har tränat mycket jakt med Elton är bland annat att det inte finns några prov inom rimliga avstånd. Prov är ju inte allt men jag behöver verkligen ett mål att sträva mot för att jag ska träna!
 
Så jag hoppas att jag kan finna lite tid framöver att träna lite jakt. Apportering och stadga är nog inga bekymmer. Det är mest fältsöksbiten som behöver tränas lite samt passivitet, att lugnt och fint kunna vänta på sin tur och se andra hundar jobba.
 
Förra hösten fick vi godkänt på både enkelt vatten och vattenprov. Så ett nybörjarprov B känns som ett bra nästa steg. Kul att höra vad en domare säger om honom oxå :)
 
På mötet fick jag höra att Elton hade inspirerat en person till att skaffa just en jaktcocker och att Elton var hennes stora idol som hon följt länge! På agilitytävlingarna i härnösand kom det dessutom fram 3 personer vid olika tillfällen och sa hur fin han var, sånt värmer mattehjärtat!