Lilla Iggy har fått somna in för ett tag sedan. Han blev 9,5 år. Skulle fylla 10 i januari.
Det hela var väntat, men ändå blev det chockande. Iggy lämnar ett så stort tomrum efter sig.
Iggy började ju halta när han var under året. Och efter diverse undersökningar så blrv han konstaterad med FCP på vänster armbåde, opererad vid 1 års ålder. Efter ett halvårs rehab så blev han helt bra och vi kunde börja träna och tävla. Vi tävlde i lydnad, bruks och i drag. Vi kom till högsta klassen i både lydnad och i bruks men sen blev det stopp. Sista tävlingen vi gjorde var hösten 2017 och på vårvintern 2018 började hans armbåde ge sig till känna och vi var tvugna att börja långtids medicinera honom och det satte då stopp för framtida tävlingar. Så han var alltså bara 4 år när han blev sjukpensionär. Jag fick nöjet att tävla honom i tre år. Och det är nog nästan den största sorgen för mig. Han hade så enormt stor potential i både lydnad och bruks. En naturbegåvning i spåret och gav alltid järnet på lydnadsplanen.
Sen var han ju en riktigt härlig personlighet också och mer social hund går inte att hitta. Han har nog aldirg visat något agg mot någon person oavsett hudfärg, klädsel, handikapp mm. Skulle säkert ha passat bra som både räddningshund och vårdhund på boende.
Men allting har ett slut. Iggy har under lång tid börjat halta allt oftare i samband med promenader. Under se senaste två åren har han i princip alltid gått i koppel, aldrig fått träna, aldrig följt med på lngre promenader, aldrig följt med på springturer.. Han hade dock fortarande fullt med energi i huvudet och det smärtade mig nått så enormt att inte kunna tillfredsstlla hans behov. För ett år sen fick han en knöl i ett juver som då vsr stor som en ärta. Jag lät den vara då jag inte vill utsätta han för onödiga operationer med tanke på hans skick. Knölen växte så sakteliga men inte oroande fort. Men i sommar så satte den fart och började växa rejält så på bara ett par v så blev den stor som en vindruva och sen som en mindre potatis. En kväll märkte jag hur Iggy tvättade sig frenetiskt. Då såg jag att knölen hade spruckit och ut ur den kom blod och var. Där och då diskuterade jag och min man länge o väl men kom fram till att tiden nog har runnit ut för Iggy och att vi var tungna att ta det sista farvälet. Så dagen efter fick vi en akuttid och veterinären sa att han antingen måste opereras omgående men att de mest troligt var en elakartad tumör som säkert redan har hunnit sprida sig.
Beslutet var inte jättesvårt att ta men det var en jättetuff upplevelse att behöva säga hej då för alltid.
Du kommer föralltid saknas mig...
