I helgen gjorde jag det som jag har funderat på ett bra tag. Nämligen omplacerade Gimli till uppfödaren. Han har precis fyllt 1 år och det är nu allt roliga skulle börjat. Dragträningen, jaktapporteringen, bruksträningen. Och iställe är jag nu tillbaka på ruta 1 igen där jag inte har någon hund längre som jag kan träna/tävla med.
Redan när jag fick Gimli var det något som inte kändes riktigt rätt. Han var för enkel. Han var väldigt osjälvständig och gick aldrig långt ifrån mig. Han gjorde aldrig otyg eller något bus. Han var aldrig valp helt enkelt. Sen var han livrädd för andra hundar, ovillig att gå ut utanför tomten, ogillade regn, vattenpölar, mörker, okända människor mm.
Jag miljötränade honom väldigt mycket. Lät honom träffa snälla hundar, åkte tåg, gick i olika lekparker o tränade balans och klättra på olika underlag, träffa och få godis/kampa med olika folk mm. Sakta men säkert blev allting bättre och bättre. Men han var fortfarande ingen hund som var frammåt nyfiken och kavat om man säger så.
På plus sidan var han dock otroligt enkel att ha till vardags. Att lämna honom ensam hemma var inga problem från ung ålder. Han drog inte i kopplet och jagade inte katter eller annat. Höll sig alltid nära mig. Aldrig problem med andra hundar. Han var otroligt lugn inomhus och låg mest och sov.
Började med jaktpporteringen frammåt vårkanten. Tänkte att han skulle triggas av jakten och då växa ännu mer och ta för sig. Han tyckte helt klart apporteringen var kul. Och här såg jag honom lägga i en extra växel. Han gjorde aldrig fel, alltid superfokuserad och tyst. Aldrig tugg eller att han ville ha apporten för sig själv. En drömhund inom jakten. Dock blev han livrädd för skott när jag var på klubbens skotträning. Jag for på skott träningen ett par ggr till fast på betyligt längre avstånd. Han kunde stå passiv och lyssna men inte jobba/leka under skott. Vi testade även att åka i utkanten av en skjutbana. Samma reaktion. Han kunde inte apportera en dummie när han hörde skott. O sen testade jag att efter en jaktträning låta han höra en apportkastare på 100 meters håll. Samma sak där.
Förutom att han var skottberörd var han otroligt mjuk o känslig. När jag var ute med han och Iggy samtidigt på promenad måste jag ibland ryta till åt Iggy för att han sticker för långt. Gimli blev då som ett klister på mig. Samma sak om jag hade barnen med mig och behövde ropa högt åt Linnea när hon cyklade att hon skulle stanna vid en korsning längre fram. Han märkte av när jag var minsta lilla irriterad, oavsett om de var på honom eller på något helt annat. Han hade även väldigt svårt att släppa saker som hade hänt tidigare och la på sig saker. Han vågade knappt rasta sig på våra promenader i kvarteret tillslut.
Jag har alltid tränat med positiva metoder, mycket godis och lek. Jag är van att träna med mina cockrar som har rejält med driv och som man måste rama in. Även om Gimli hade väldigt fina bitar så kände jag tillsut att han och jag inte klickade och att det förmodligen inte skulle bli bättre med tiden heller. Att han var skottberörd var den slutliga spiken i kistan som gjorde att jag bestämde mig.
Att ha hund ska vara kul, jag har inte som krav att jag måste ha en hund som kan ta mig till SM men varje träningspass ska vara lustfyllt och roligt, Jag ska känna att hunden och jag är ett team. Att hunden jag har sprakar av glädje och livslust. Och jag tyckte Gimli bara gick som en skugga runt benen på mig.
