Min första hund var en utställningscocker. Eller egentligen var hon en dual purpose cocker. De vill gärna kalla dem så om de har släktingar som presterat något på ett jaktprov. Dvs att de föder upp hundar som ska duga både till jakt och till utställning.
Jakten provade vi aldrig men hon hade ett stort viltintresse. När jag bodde i Blekinge var det nästan omöjligt att ha henne lös eftersom hon hela tiden fastnade i löpor och spår och kunde strosa iväg helt plötsligt o bara förvinna. Det gick aldrig i några hastigheter dock för hon rörde sig sällan i annat än gå/trav tempo.
Provade även lite agility och lydnad de lägre klasserna. Även viltspår. Och lite utställning. Så vill man ha en hund som är lite allround o som man vill testa på att tävla med kan en showcocker vara ett alternativ. Vill man sikta högre i klasserna är en showcocker helt fel.
De flesta exemplar jag sett på agilitytävling har lufsat sig fram på banan. Funkar säkert i klass ett och två men inte en chans att ta cert i trean i den konkurransen.
Utställning hann vi prova på ett par gånger. Vi åkte dock ut med dåliga betyg då Wilma inte hade tillräckligt med päls, för högt ansatta öron, för lite "köttigt" huvud. Enligt mig hade hon en funktionell päls, vissa exemplar har ju en fruktansvärd pälsmängd som bara ett proffs kan trimma. Många får problem med sina öron pga. lågt ansatta och tunga öron med trånga hörselgångar som följd. Och nu har jag en bekant som har en showcocker ,med kroniskt exem i sina "köttiga kinder". Utställning var inget för mig. Tycker det förstör hundarna när hälsomässigt dåliga saker premieras på utställning.
Hälsomässigt då? Ja hittills tycker jag ändå att jaktcockrarna är sjukare faktiskt. De drabbas av allvarligare problem än showcockrarna: patella luxation, armbågsproblem, dåliga höfter, långa ryggar. Här har nog exteriören hamnat väldigt i skymundan och man avlar på vad som helst bara den har bra jaktliga egenskaper. (Lite överdrivet men ni kanske förstår). Medan showcockrarna drabbas av kroniska öronproblem, ögonproblem, hudexem mm som följd av exteriöra överdrifter i sin tur.
Jaktcockern har ju en nackdel som även gör det den till det den är. Själva jakten. Vissa individer är helt maniska jakthundar medan vissa har lite mer lagom och hanterbar jaktlust. Här är det linjerna som man måste känna till. Men man får ju inte avla bort jakten hos dem. Bara inte avla på hundar med extrem jaktlust.
Mentalt tycker jag det skiljer sig minst lika mkt hos jaktvarianten som hos showvarianten. Oftast är bägge varianter glada i folk. Men de finns en hel del reserverade individer hos båda grupperna. Wilma är ett exampel. Sen har vi en del miljöosäkra individer både hos jakt och utställningssidan.
Vad ska man välja då?
Mitt tips är: Vill du ha en pälshund för att du gillar pälsvård och du vill ha en sällskapshund och kanske testa på olika hundsporter för att tävla i lägre klasser- showcocker.
Vill du ha en arbetsmaskin som du bland annat vill jaga med och som du kan erbjuda ett aktivt liv med mycket träning- jaktcocker.
Snöbollar på vintern och kvistar på sommaren...
Wilma och Elton <3
Kommentera