Lisas blogg

Imorse vaknade jag inte av en trumvirvel som vanligt utan det var allderles tyst. När jag gav Elton mat stod Ozzys matskål tom där brevid. Det går inte att beskriva den tomhetskänsla som jag hade i morse när jag vaknade och som kommer sitta i ett tag tills jag vant mig vid bara en hund igen.

 

Igår tog jag nämligen ett tungt beslut. Ett beslut jag var tvunget att ta men som legat och gnagt i mig som en cancersvulst sedan slutet av november. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, mellan ett beslut att våga satsa på en operation med rehabilitering och allt som hör därtill, till ett beslut att inte ha min älskade lilla valp längre hos mig.

 

Igår åkte jag nämligen till Oslo och lämnade tillbaka Ozzy till uppfödarna.

 

Ozzy har som ni säker redan innan läst i min blogg fått en tillväxtrubbning i armbågslederna. Tillväxtrubbningen kallas "short ulna" och gör att de får krokiga och vridna ben. Det i sin tur leder till frakturer i armbågen: FCP som det så vackert kallas, en form av osteochondros där brosket nöts bort och lösa benbitar bildas som irriterar leden.

 

Ozzy hade redan pålagringar i bägge armbågarna vid röntgen vid 5 månader. Jag har pratat med flera vanliga veterinärer samt  ortopeder från Strömsholm och Olso.  Samtliga är eniga om att det går att åtgärda genom en operation. Eventuellt kanske bara en artroskopi räcker där man går in i leden och avlägsnar lösa benbitar och ljämnar till. Men eventuellt måste man även kapa ulna för att åtgärda vridningen på benet med. Men prognosen för att han kommer bli något annat än en sällskapshund efter en sådan operation är liten. Iallafall är agility i princip uteslutet och även andra väldigt påfrestande aktiviteter.

 

Även om operationen och rehab lyckas så kommer armbågsopererade hundar alltid drabbas av artros förr eller senare. Förr kanske kan vara inom ett år. Senare kanske kan vara när han är 5-6 år. Då kanske han behöver medicineras med rimadyl resten av sitt liv och kraftigt minska på aktiviteterna.

 

Det är inte så jag hade tänkt det när jag skaffade Ozzy. Jag tänkte mig en hund som jag kan ha med mig på alla de agilitytävlingar som är på ett år och det kanske är 10 tävlingshelger. En hund som kan dra mig tillsammans med  Elton på vintern. En hund som kan följa med mig på jobbet, i skogen och härja runt med Elton i full fart hela dagarna utan att jag ska vara nervös över att han ska börja halta, få ont eller att jag måste lämna honom i bilen för att han inte ska anstränga sig för mkt.

 

Jag har läst på forum och inte direkt blivit klokare, pratat med folk som opererat respektive inte opererat sina hundar för samma typ av problem. För vissa har det lyckats, för vissa har det bara blivit en karusell av flertalet operationer, jobbig rehab som aldrig tar slut, för att inte tala om alla pengar (operationer är inte billigt trots försäkring) man måste vara beredd att lägga ut.

 

Jag hade varit beredd att satsa mycket pengar och tid om jag nu kunde fått en väldigt god prognos där man tror att han kommer bli helt återställd och inte kommer ha några begränsningar framöver.  Men nu som sagt var det väldigt osäkert och jag känner att inte vågar och vill chansa med tanke på mina mål och planer för mitt hundägande. Jag vet att många resonerar annorlunda än mig och att de vill ha kvar hunden till varje pris men de får stå för dom.

 

Ozzy får iallafall leva, bli opererad, rehabiliterad och  få vad jag tror ett väldigt gott liv hos sina uppfödare. När jag kom dit igår med honom  så var det som att han alltid hade bott där. Kom direkt bra övverrens med de andra hundarna och brydde sig knappt om mig. Jag tror inte han märkte ens när jag for.  

 

Så för bådas skull tror jag det här var det bästa alternativet. Han får leva och ha det bra på ett ställe där det finns så många andra hundar så det inte spelar någon roll om han så bara kommer kunna gå på halvfart. Jag får såsmåningom när allt detta är smält och gått en tid, börja leta mig en ny hund som förhoppningsvis är frisk och inte kommer ha några begräninsningar iallafall fysiskt.

 

Ozzy var och är en väldigt fin hund och hade många egenskaper som jag uppskattade. Han var ett litet krutpaket i skog och mark och det fanns bara en gångart i hans värld när vi var ute. Han var alltid glad mot allt och alla, hundar, människor, barn mm. Han var oerhört miljöstark, hade inga problem med nya miljöer eller hade några rädslor över huvud taget. Han ville alltid vara till lags och han var en matgalning som gjorde allt för en liten foderkula. Hans föremålsintresse och kamplust började komma mer och mer på slutet. Han hade potential ibåde lydnad, drag och agility och jakt naturligtvis. Det är med stor sorg som jag lämnade tillbaka honom. Han kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta.

 

Med de här orden avslutar jag detta blogginlägg.